Politiskt engagemang måste ses som en merit. Men hur kommer vi dit?

Politiska uppdrag -  en merit att sätta i sitt CV? Knappast!

Vilken arbetsgivare vill anställa någon som är politiskt aktiv eller för den delen varit det?

Representationen i de kommunala församlingarna är dålig. Det finns en överrepresentation av offentliganställda och pensionärer. Unga människor är en klar bristvara. Varför?

Det finns naturligtvis många skäl. Det så kallade livspusslet gör sitt till. Den allmänna nedgången i att engagera sig i föreningar är en annan.

Men vem erkänner på en anställningsintervju. Jag är politiskt aktiv och har flera uppdrag. För vilken  arbetsgivare skulle se det som en merit? Men är du däremot aktiv och spelar fotboll så skulle nog många arbetsgivare se det som något positivt. Mattes väninna, som jagar, tog till och med upp det under en anställningsintervju och fick jobbet. Men att man älskar politik och tillhör ett parti och vill förändra världen. Det är nog inget man berättar.

Undantagen är väl om man söker jobb hos  försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. För där förutsattes det åtminstone tidigare att man hade partibok hos sossarna.

Och även för jobb inom socialtjänsten var tidigare ett sosseengagemang liksom självklart.

Matte kommer aldrig att glömma socialchefens ord när hon sa upp sig från socialförvaltningen i Sollentuna för att börja jobba heltid på folkpartiet.

- Är du en sån. Sa den socialdemokratiske chefen med riktig avsky i rösten.

När det sedan visade sig att jobba heltid med politik absolut inte var något som passade matte så var det inte enkelt att komma tillbaka. Att referenserna från tiden före de tre åren av politiskt arbete var bra hjälpte inte, nu när hon visat att hon var en politiker, dvs en svikare.

Efter hjälp från ett bra närverk lyckades matte få jobb som sekreterare i en statlig utredning och efter ytterligare tre år på kommunförbundet var äntligen politikerstämpeln borta. Men i sitt CV tog hon aldrig upp tiden som heltidsanställd på folkpartiet. Nu hade matte en yrkesexamen, som nog gjorde det lättare för henne att återvända till arbetsmarknaden.

Som alltid tror matte att hon är ensam om sin erfarenhet. Så denna erfarenhet har hon inte tagit upp med många. För hon kände att problemet låg hos henne inte i systemet. Men så träffade hon i veckan en kvinna som var precis i den situationen, som matte var i för snart trettio år sedan. Ingen arbetsgivare ville ha henne efter ett antal år på en partiexpedition.

Vad gör man för att ändra inställningen till politiskt arbete? Så att arbetsgivare börjar se det som en tillgång med personal som har ett samhällsengagemang. Så att politiskt engagerade på kommunnivån vågar stå för att dom har en politisk uppfattning. 

Och så att dom slipper höra.

- Politik -  nej fy.

För det mesta är ju politik och det mesta går att förändra med en vettig politik.

Sedan är det ju frågan vad en vettig politik är. För matte är det att varje människa ska ta ansvar för sitt liv och ha största möjliga frihet att själv välja hur man vill leva det. Men om man av olika skäl inte klarar av att själv forma sitt liv måste det finnas skyddsnät som fångar upp och hjälper en. En politik som utjämnar skillnader i uppväxtvillkor så att alla barn har en chans att utvecklas efter sin förmåga.

Men dit är det långt så därför är det viktigt att fler vill engagera sig och ta ansvar för mer än sig själva.

Men vi måste komma tillrätta med att det är så fult att vara politiker att människor inte ens vågar visa vilket parti dom sympatiserar med. Att man inte  går på ett politiskt informationsmöte och diskuterar vad man egentligen tycker och tänker, bara för risken att bli klassad som folkpartist, sosse, moderat eller...  

Så vart är vår demokrati på väg?  Vill vi ha ett samhälle där endast någon procent bestämmer allt?

Eller vill ha en mångfald och vill få kommunfullmäktigeförsamlingar som avspeglar samhället runt omkring. Vill vi det så  måste ett politiskt uppdrag bli ett förtroendeuppdrag igen. Ett uppdrag som den som har det är stolt över och har väljarnas förtroende.

Det är märkligt men sant att varje generation måste på nytt erövra demokratin. Om inte så finns det andra som står beredda att ta över.

Och dom krafterna är matte rädd för. Betänk att det är bara Sverigedemokraterna som växer. Ett parti med rötter i nazismen. Ska dom bli Sveriges framtid? Det vill inte matte.

Men hur det blir beror på om alla er som tror på ett fritt samhälle och allas lika värde. Om ni ids slåss för det och inser att ingen annan kommer att ta den striden för er.

Då finns det en ljus framtid för Sverige.

Tänker den fyrbenta blondinen