Ett öppet brev från förtvivlade föräldrar - lite funderingar kring ett svar.

"Ni pratar om kostnader - vet ni vad era tjänstemän lägger pengar på?"

Frågan ställer föräldrarna till en 28 årig dotter, vars insatser enligt handikapplagen (LSS) ifrågasätts och dras in för att förmå kvinnan att lämna sin lägenhet och flytta in i ett särskilt boende i ett annat samhälle här på ön.

Så här beskriver Bohusläningen ärendet

"Vill spara 700 000 på handikappad

En kvinna på Orust, 28 år gammal, har ett multihandikapp och bor hemma tillsammans med sina föräldrar. Hon har hemtjänst dygnet runt samt även sovande jour.

I flera år har Orust kommun försökt övertyga kvinnan och hennes föräldrar att hon ska flytta till ett särskilt boende.

Förra året gick kommunen så långt att man kraftigt skar ner kvinnans hemtjänsttimmar. Men det fick man inget gehör för och fick bakläxa av både Förvaltnings- som Kammarrätt.

Nu vill kommunen placera kvinnan på ett särskilt boende, och hänvisar till att det just nu kostar kommunen 1,6 miljoner kronor med all den hjälp hon behöver i hemmet. På ett hem skulle kostnaden ligga på 900 000 kronor.

Förvaltningsrätten gav kvinnan tillfälligt rätt men nu överklagar Orust kommun det beslutet"

Det är mycket i detta ärende som matte inte förstår. Inte så konstigt, eftersom ärendet är ett personärende och alltså lyder under sekretesslagen. Och dessutom står uppgift mot uppgift och socialtjänsten kan inte gå ut med information.

Men detta till trots kan inte matte låta bli att fundera över vad det är som driver socialtjänsten att trotsa både förvaltningsdomstol och kammarrätt. Och inte inse att man är på fel väg när inte högsta förvaltningsrätten ger prövningstillstånd.

Enligt lagen ska insatser "främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra."

" Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras."

Hur stämmer detta med den beskrivning som föräldrarna och tidningen ger?

För matte är det självklart att om kvinnan vill bo kvar i sin lägenhet så ska hon få göra det. Och hur kan man dra ner på insatserna?  Har kommunen beslutat att ge insatser så ska det mycket till för att minska dessa. Det är nämligen något som på juristspråk kallas gynnande beslut och dom ligger fast såvida inte kvinnans behov av hjälp blivit mindre. Men det verkar ju inte vara fallet.

Och i vanliga fall brukar det vara bråk åt andra hållet. Människor känner sig otrygga hemma och vill till ett särskilt boende. Men någon sådan rätt finns inte enligt socialtjänstlagen. Kan behovet tillgodoses hemma, så ska så ske. Så varför tänker man tvärtom här? Att tvinga någon att flytta hemifrån till ett särskilt boende.

Och att begränsa rätten till bistånd av kommunalekonomiska skäl? Det har aldrig varit lagligt.

En annan sak som matte funderar över är vem som driver detta ärende. I en vanlig kommun så borde det finnas ett politiskt beslut, på vilket tjänstemännen agerar. Så det vore spännande att se vilka riktlinjer tjänstemännen har för detta agerande.

Men det lär matte inte få svar på för dessa eventuella generella riktlinjer kan hon inte hitta på kommunens hemsida och om man i utskottet beslutat överklaga föräldrarnas beslut så lär det falla under sekretesslagen.

Så att svara på föräldrarnas öppna brev är svårt utan tillräcklig insyn i ärendet och där de få uppgifter som finns går starkt isär.

Men så mycket är i alla fall helt klart.

Man får inte begränsa rätten till insatser av ekonomiska skäl. Och kvinnans önskan väger tungt och ska därför inte tvingas byta bostad.

Tycker den fyrbenta blondinen