Arbetsmiljön en fråga för vårdtagare?

Lite bakvänt känns det allt.

I höstas när husse skulle hem från korttidsboendet behövde det fixas med bostadsanpassning. Men matte och handläggaren hade olika uppfattningar om vems ansvar det var att bredda dörren till duschrummet. Matte hävdade att det främst var en arbetsmiljöfråga. Det var verkligen svårt och tungt för personalen att inte kunna komma in med hjälpmedel till toalett och dusch.

Matte fick då svaret att personalens arbetsmiljö var inget handläggaren tog med i bedömningen.

Så tydligen är arbetsmiljöansvaret på Orust vårdtagarnas.

Och igår fick matte ett samtal från hemtjänstens arbetsledare. Hon undrade om  matte inte kunde  stänga in hundarna vid hemtjänstens besök. Det finns tydligen någon person i hemtjänstgruppen som är rädd för hundar. Jag och valpen har alltså blivit en arbetsmiljöfråga. Så matte fick i uppdrag att fundera hur hon kan lösa detta arbetsmiljöproblem till i slutet på veckan då arbetsledaren skulle återkomma. För det är viktigt att all tillsvidareanställd personal kan rutinerna hos varje vårdtagare sa arbetsledaren.

På vissa boende för äldre har man hund eller katt eftersom dom har en lugnande och bra påverkan på de boende. Och ärligt talat så är vi hundar det enda roliga matte och husse har i en övrigt dötrist vardag.

Och här hemma finns alltså valpen på nio veckor och jag på nio år som blivit en arbetsmiljöfråga. Jag som inte gör en fluga förnär och valpen som bara vill leka. Visserligen har hon sylvassa tänder och gärna biter lite men vad då.

Men att stänga in oss varje gång det kommer personal till husse går ju bara inte. Han får besök minst fem gånger om dagen och vem ska stänga in oss. Så fort husse blir lite bättre än idag kommer ju matte att återuppta vissa av sina politiska uppdrag och då kan inte hon längre ta undan oss som hon gör idag. Och vem ska då göra det? Husse har ju inte den förmåga.

Och man måste ju ha ett system där en hundrädd personal kan slippa gå till en vårdtagare med hund för bägges skull. Gruppen består ju av 16 tillsvidareanställda och vad matte vet är det bara en som inte vill hjälpa husse på grund av oss.

Och man måste ju rimligen lösa det för personal med pälsdjursallergi. För då räcker det ju inte med att stänga in djuren. Det allergiframkallande ämnet finns ju ändå kvar i huset.

Och matte har faktiskt ett ansvar för sin valp. Det är hennes valp och hon har vad på juridikspråk kallas strikt ansvar så hon är ansvarig för vad valpen hittar på.

Och för många år sedan hade matte en schäfer, som när han var valp blev retat av småpojkar. Det gjorde att han var aggressiv, ja rent av farlig mot alla småpojkar under hela sitt liv.

Och nu när valpen bara är 9 veckor är det viktigt att de människor hon träffar är snälla och vänliga mot henne. Och inte hysteriskt står och slår med armarna och vrålar sitt, väck… Det är ingen bra upplevelse för en liten valp. Och det är mattes ansvar att förhindra så därför vill hon inte ha hit hundrädd personal.

Men det är däremot inte mattes ansvar att stänga in oss för  att hundrädd personal ska ha en bra arbetsmiljö. Det är arbetsgivarens ansvar. Ja inte att stänga in oss men arbetsmiljöansvaret.

Och det är inte mattes ansvar att se till att husse får sin vård för i detta hus bor förutom vi två hundar, en änka och en frånskild man. Som ställer upp för varandra men något juridiskt ansvar för vården av husse har ingen av oss  tre. Så kan inte hemtjänsten hjälpta husse här hemma så får dom väl fixa ett annat boende åt honom. Matte är i alla fall inte beredd att göra mer än hon redan gjort för att anpassa sitt hem och hus till ett sjukhem, med alla tekniska hjälpmedel som personalen behöver för att sköta husse. Och vår hemmiljö är hon inte beredd att offra. För vi ska också ha det bra. Inte bara en hundrädd undersköterska.

Tänker

Den fyrbenta blondinen