Arbetsmiljön en fråga för vårdtagare?

Lite bakvänt känns det allt.

I höstas när husse skulle hem från korttidsboendet behövde det fixas med bostadsanpassning. Men matte och handläggaren hade olika uppfattningar om vems ansvar det var att bredda dörren till duschrummet. Matte hävdade att det främst var en arbetsmiljöfråga. Det var verkligen svårt och tungt för personalen att inte kunna komma in med hjälpmedel till toalett och dusch.

Matte fick då svaret att personalens arbetsmiljö var inget handläggaren tog med i bedömningen.

Så tydligen är arbetsmiljöansvaret på Orust vårdtagarnas.

Och igår fick matte ett samtal från hemtjänstens arbetsledare. Hon undrade om  matte inte kunde  stänga in hundarna vid hemtjänstens besök. Det finns tydligen någon person i hemtjänstgruppen som är rädd för hundar. Jag och valpen har alltså blivit en arbetsmiljöfråga. Så matte fick i uppdrag att fundera hur hon kan lösa detta arbetsmiljöproblem till i slutet på veckan då arbetsledaren skulle återkomma. För det är viktigt att all tillsvidareanställd personal kan rutinerna hos varje vårdtagare sa arbetsledaren.

På vissa boende för äldre har man hund eller katt eftersom dom har en lugnande och bra påverkan på de boende. Och ärligt talat så är vi hundar det enda roliga matte och husse har i en övrigt dötrist vardag.

Och här hemma finns alltså valpen på nio veckor och jag på nio år som blivit en arbetsmiljöfråga. Jag som inte gör en fluga förnär och valpen som bara vill leka. Visserligen har hon sylvassa tänder och gärna biter lite men vad då.

Men att stänga in oss varje gång det kommer personal till husse går ju bara inte. Han får besök minst fem gånger om dagen och vem ska stänga in oss. Så fort husse blir lite bättre än idag kommer ju matte att återuppta vissa av sina politiska uppdrag och då kan inte hon längre ta undan oss som hon gör idag. Och vem ska då göra det? Husse har ju inte den förmåga.

Och man måste ju ha ett system där en hundrädd personal kan slippa gå till en vårdtagare med hund för bägges skull. Gruppen består ju av 16 tillsvidareanställda och vad matte vet är det bara en som inte vill hjälpa husse på grund av oss.

Och man måste ju rimligen lösa det för personal med pälsdjursallergi. För då räcker det ju inte med att stänga in djuren. Det allergiframkallande ämnet finns ju ändå kvar i huset.

Och matte har faktiskt ett ansvar för sin valp. Det är hennes valp och hon har vad på juridikspråk kallas strikt ansvar så hon är ansvarig för vad valpen hittar på.

Och för många år sedan hade matte en schäfer, som när han var valp blev retat av småpojkar. Det gjorde att han var aggressiv, ja rent av farlig mot alla småpojkar under hela sitt liv.

Och nu när valpen bara är 9 veckor är det viktigt att de människor hon träffar är snälla och vänliga mot henne. Och inte hysteriskt står och slår med armarna och vrålar sitt, väck… Det är ingen bra upplevelse för en liten valp. Och det är mattes ansvar att förhindra så därför vill hon inte ha hit hundrädd personal.

Men det är däremot inte mattes ansvar att stänga in oss för  att hundrädd personal ska ha en bra arbetsmiljö. Det är arbetsgivarens ansvar. Ja inte att stänga in oss men arbetsmiljöansvaret.

Och det är inte mattes ansvar att se till att husse får sin vård för i detta hus bor förutom vi två hundar, en änka och en frånskild man. Som ställer upp för varandra men något juridiskt ansvar för vården av husse har ingen av oss  tre. Så kan inte hemtjänsten hjälpta husse här hemma så får dom väl fixa ett annat boende åt honom. Matte är i alla fall inte beredd att göra mer än hon redan gjort för att anpassa sitt hem och hus till ett sjukhem, med alla tekniska hjälpmedel som personalen behöver för att sköta husse. Och vår hemmiljö är hon inte beredd att offra. För vi ska också ha det bra. Inte bara en hundrädd undersköterska.

Tänker

Den fyrbenta blondinen

Sluta spela Svarte Petter med regionens seniorer!

- Om inte hemsjukvården klarar att ge tillräcklig smärtlindring så ring efter en ambulans. Säger läkaren på vårdcentralen.

- Så fort han kan ta sig ut till toaletten, med hjälp av massor av morfin, så får han åka hem. Det är hemsjukvårdens ansvar att se till att han får tillräcklig smärtlindring, så att han kan röra sig så mycket som möjligt, för det är viktigt.

Så bollar man med äldre multisjuka personer inom Västra Götalands regionen. Om det sker även inom andra landsting vet jag inte men jag befarar det värsta.

Och här sitter matte som inte klarar att höra hur husse skriker av smärta varje gång han ska ur och i sängen och hemtjänstpersonal som liksom matte känner sig helt maktlösa inför en omänsklig vårdapparat. Husse har till och skrikit åt mig för att jag varit i vägen. Sånt har aldrig hänt förut. Så jag begriper att han har ont.

Och hemtjänstpersonalen suckar och säger.

- Tur att husse har matte. För tänk på alla dom som inte har någon som slåss för sig. Dom får ju bara acceptera och lida i det tysta.

Och när matte igår ringer 1177 för att fråga vad hon ska göra. En sympatisk sjuksköterska,  som matte bedömer kunnig sköterska, svarar, att det enda hon kan råda matte till är att ringa efter ambulans igen.

Men det skulle i så fall bli fjärde gången på en månad, som husse får åka ambulans till NÄL. På en grusväg där varje potthål gör att han skriker av smärta.

Och till vilken nytta?  Första turen med ambulans var runt den tionde augusti. Då kom han hem med uppmaningen att ta Alvedon mot smärtan. Och för två lördagar sedan sa Vårdcentralen att matte skulle ringa 112 igen. Men husse var hemma igen efter ett antal timmar. Och i fredags hände samma sak och då kom han hem igen efter ett flertal timmar. Ett flertal timmar utan mat och hans vanliga medicin, totalt nedpissad eftersom han inte kunde ta sig till toaletten. Och med uppmaningen att se till att hemsjukvården ge smärtlindring och att han ska röra sig så mycket som möjligt.

Naturligtvis var det ingen som ringde matte. För hon är ju bara en änka som bor i samma hus som denne frånskilde man. Så juridiskt har hon ju inte mer med saken att göra än grannen. Men utgå då inte ifrån att hon fixar allt som det allmänna inte gör. När husse då kom hem klockan 21 och stod på gårdsplanen ropandes efter sin rullator fick matte se till att han kom in. För den tjänsten var väl inte beställt av färdtjänsten från sjukhuset. I alla fall åkte taxin direkt. Hemtjänsten skulle möta upp men var försenad. Och när socialtjänsten gör en vårdplanering i vårt hus passar man på att göra det när man är säker på att matte inte är hemma. Men ändå räknar man med att hon fixar.

Och vårdcentralens läkare har inte träffat husse sedan i november på korttidsboendet. Och  vårdcentralen ska göra en läkemedelsgenomgång enligt ett avtal med kommunen. Så det vore på tiden att fixa det för husse. Han har så många olika mediciner att matte inte klarar av att hålla redan på dom längre. Dom är så  många olika att dom inte ryms i den största varianten av dosett.

Men det känns som om man struntar i patienters lidande. Man träffar ju inte själv patienten och gör man det så är det ju någon annans ansvar att hjälpa. Och det krävs att man sitter så långt ifrån att man slipper höra skriken av smärta. För hur ska jag annars förstå att empatin finns hos undersköterskorna men inte högre upp i organisationen.

Så här får man inte behandla människor. Se till att lösa era samordnings- och samarbetsproblem i praktiken och inte bara i skriftliga avtal som inte alls genomförs i verkligheten. Och skriken på hjälp från undersköterskor längst ut i verksamheten når aldrig er som beslutar för innan dess har verklighetsbeskrivningen förskönats för att ingen skugga ska falla över de högre tjänstemännen eller ni ansvariga politiker. Så ni kan bara i lugn och ro fortsätta att tro på en helt falsk verklighetsbild av vården.

Så sluta nu att spela Svarte Petter med äldre människor.

Tänker den fyrbenta blondinen

Svensk sjukvård av idag

Snart orkar matte  inte mer. Sedan den 5 augusti har husse haft fruktansvärda ryggsmärtor. Matte gav honom fel smärtstillande medel, eftersom hon inte begrep bättre, och medverkade till att han höll på att stryka med i ett akut blödande magsår.

Men magsår behandlas på  medicinavdelningen på NÄL så han skrevs ut med rådet att knapra Alvedon för att klara ryggsmärtorna. Veckan efter fick inte hemtjänsten upp honom ur sängen på grund av smärta. Ambulans igen men denna gång till ortopeden.

Sjuksköterskan sa när matte ringde att han skulle skrivas ut under eftermiddagen så fort han kunde ta sig till toaletten.

- Men ingen är hemma. Ni kan bara inte skicka hem honom sa matte

- Är inte du sambo? Sa sköterskan

- Jo men inte livegen sa matte

Men hem kom han. Och idag händer samma sak. Och detta trots att det var vårdcentralen som sa till matte att ringa efter en ambulans eftersom hemsjukvården inte klarar smärtlindringen inom öppenvården.

Är detta svenska sjukvård av idag eller bara ännu ett exempel på åldersdiskriminering?

Undrar den fyrbenta blondinen