Skärpning min systrar! Livet består av val. Och valen har följder.

Efter att varit borta från jämställdhetsdebatten är matte åter där. Men nu hon är så heligt förbannad på allt gnällande och offertänk. Visst vi lever i ett patriarkaliskt samhälle, där kvinnor inte har samma chanser som män. Men var och en har ett ansvar att förändra på detta. När mattes två äldsta barn föddes pluggade matte fortfarande. Visst var det jobbigt och frestande att stanna hemma hos barnen. Trycket från omgivningen var också rätt stort. - Dom är små så kort tid och de första åren är viktiga och inte ska du väl låta någon annan uppfostra dom. Matte fick till och med en reprimand för att hon inte strök skjortorna av sin dåvarande svärmor. Och senare när barnskaran vuxit och hon jobbade heltid. - Varför går du inte ner i tid så du får mer tid för barnen? Matte minns en gång när hon satt i trappan i huset i Sollentuna och tyckte synd om sig själv och tårarna trillade nerför kinderna. Hon kände sig som världens sämsta mamma. Inget hann hon sköta ordentligt vare sig familj, jobb eller politik. Som tur var kom dottern och tröstade henne. - Var inte ledsen mamma. Vi skulle inte orka med dig på heltid. Och nu är matte pensionär, med en helt acceptabel pension. Men från samma kvinnor, som valde att stanna hemma med barnen , får hon höra hur synd det är om dom för att pensionen är så låg. Och kanske skulle matte haft större förståelse för dessa systrar om hon inte upptäckt att inget har förändrats. Unga tjejer idag väljer likadant. Dom vill inte se en kvotering av föräldraledigheten. För familjer ser ju så olika ut. - Det hade inte gått att han, pappan, varit hemma för det hade vi inte klarat ekonomiskt. Och kollar man på statistiken så kan man konstatera att även för dom där det inte gör någon ekonomisk skillnad så blir det kvinnan som stannar hemma i större utsträckning. Matte tror att kvinnorna vill ta ut en större del av ledigheten. Det är ju rätt skönt att vara hemma med sitt barn den första tiden. Och så tror kvinnor nog inte att karln klarar av det. Och så är könsmönstret där. Ett mönster som sedan gör kvinnan till ett offer i sina egna ögon. - Jag orkar inte mer. Han hjälper inte till. Hjälper till! Redan det visar vems ansvar hemmet och barnen är. Vissa kvinnor släpper inte in mannen att ta samma ansvar. I ett jämställt förhållande hjälper man inte till. Man delar. Och jobbar man deltid, struntar i att utbilda sig, tar låglönejobb inom offentlig sektor och tar det största ansvaret för hem och familj. Så får man nog vara beredd att ta konsekvenserna. Men dessa kvinnors barn fick hembakt och hade ett välstädat hem. Matte prioriterade annat. Men hon kan inte se att vare sig karlarna eller barnen tagit skada av det. Tvärtom kan hon se att sönernas förhållande är ovanligt jämställda. Så om ni tycker att hur föräldraförsäkringen ska tas ut är en angelägenhet som familjen själva ska besluta om, så är det ok. Men bli inte ett offer när jämställdeheten i hemmet, lönen, karriären och pensionen blir därefter. Tycker den fyrbenta blondinen.

Sluta med politik. Det tar för mycket tid från mig och barnen.

- Jag måste sluta med politik. Min hustru och mina barn tycker att det tar för mycket tid. Hur många har hört en man säga så? Inte matte i alla fall. Men kvinnor som inte klarar att få in ett aldrig så litet politiskt engagemang i sin vardag har matte mött många under årens lopp och gör det fortfarande. Tänk att vi inte kommit längre. Peter Götell konstaterar i dagens Bohusläning att det bara är medelålders män i den politiska toppen i Uddevalla. Inte så konstigt. Dom har väl någonsin behövt säga: - Ledsen jag kan inte fortsätta med politik. Min fru och mina barn tycker jag är borta för mycket så jag måste lägga av. Jag bara inte orkar ta den striden på hemmafronten. Men 2013 finns det fortfarande kvinnor som säger så. Längre har vi alltså inte kommit med jämställdheten. På 70-talet kändes det som kvinnorna var på rätt väg men idag är matte inte längre lika övertygad. Den fyrbenta blondinen

3.6 miljoner kronor under en livstid. Så stor är lönegapet mellan vad genomsnittsmannen och kvinnan.

Skärpning kommun- och landstingspolitiker! Varför är det då på detta sättet? Och varför händer inget inom den offentliga sektorn där politiker bestämmer lönepolicyn. Vi köper billiga och bra varor från låglöneländer. När dessa arbetare får samma löner som vi, har vi inte längre råd att handla och företag går i konkurs. Vi har alltså byggt upp ett system som kräver att någon annan med låg lön ser till att vi får bra och billiga produkter. Lite så är det även med vården, skolan och omsorgen, där låga kvinnolöner fixar kvantitet och även kvalitet. Förr var lärarjobbet t.ex. ett välbetalt statusarbete för män. Fröken i småskolan och på lekis fick inte lika mycket betalt. Läkarjobbet har alltid haft status men tappar vart efter fler kvinnor blir läkare. Sjuksköterskorna har aldrig haft betalt efter sitt ansvar och sin utbildnings längd. Och när kommunernas service för barn och gamla byggdes ut på 60- och 70-talet plockades hemmafruar in som vårdbiträden inom hemtjänsten och som dagbarnvårdare inom barnomsorgen. Detta var på sossarnas tid. Och LO:s uppfattning om att detta inte var några riktiga jobb utan en lämplig sysselsättning för hemmafruar, vars barn börjat skolan eller flyttat hemifrån, satte lönenivån och arbetsvillkor. Omsorgsjobben i kommunerna blev oftast deltidsjobb och en urban variant av bondmorans äggapengar. En liten inkomst till kvinnorna medan servicen till mannen, som fortsatte att vara huvudförsörjare, inte förändrades. Matte funderar över hur många gånger under årens lopp hon hört kommentarerna. " - Inte ska det väl behövas utbildning för att ta hand om barn. Det har ju kvinnor gjort i alla tider." " - Att jobba i hemtjänsten är väl inget för en riktig karl." Och de patriarkala strukturerna, som legat till grund för den uppfattningen finns fortfarande väl förankrad inom LO och dess politiska gren, det socialdemokratiska partiet. Men vad gör Alliansen och framförallt mattes parti, som tidigare var ett parti som drev jämställdheten framåt? Detta med lönegapet är vår största jämställdhetsfråga. Vid lika lön tror matte inte att vi behöver diskutera fler pappamånader. Så nu är det bara att välja. Vad ska bort för att klara detta? Eller ska skatten höjas? Det ska löna sig att arbeta säger regeringen. Ja men varför 3.6 miljoner mindre för kvinnor än för män. Hur länge tror ni att kvinnor finner sig i detta och om inte så står verksamheten utan några att anställa. Och det vore den sämsta lösningen för oss alla. Tycker den fyrbenta blondinen.

Some politicians are more equal than others

"Missbrukar demokratin" ryter kommunfullmäktiges ordförande i gårdagens tidning. " Är det  demokratiskt att inte låta alla få komma till tals."

Hoppsan! Matte fick kaffet i vrångstrupen när hon läste det. För samma man  vägrar en debatt i fullmäktige om den lokala demokratin på Orust. En majoritet av oppositionen har begärt att de ska få insyn och möjlighet att ta ansvar för kommunens väl och ve i en omfattning som motsvarar deras andel av väljarkåren.

Nej det frågan vägrar kommunfullmäktiges ordförande att ta i. Plötsligt är han bokstavstrogen  kommunallagen. En lag som han annars sällan bryr sig om.

Den representativa demokratins princip utgår från att alla förtroendemän bär det ytterst ansvaret för kommunens verksamhet.  

Men har alla politiker på Orust en realistisk chans att ta det ansvaret som kommunallagen anger?

- Knappast

Och är det demokratiskt att inte respektera valresultatet?

- Knappast.

För om man gjorde det skulle kommunalråd och ordförande i miljö- och byggnadsnämnden avgå. För ingen av dom kan säga att dom är direktvalda av Orusts befolkning. Möjligen hade de kunnat hävda det om dom i valet fått så många personkryss att det räckt till en personlig plats, men så är inte fallet. Alltså tillhör deras platser partiet, och inte dom själva.

Och oppositionsrådet säger klart att han bara representerar sina väljare vilket betyder en mindre del av den formella oppositionen.

Så gott som alla uppdrag som innebär att man får insyn och information, och som ger möjlighet att sätta sig in i frågor och att bilda sig en uppfattning, är den verkliga oppositionen utestängd ifrån.

Är det demokrati?

- Knappast.

Ibland säger folk till matte.

- Ni, dvs. folkpartiet och moderaterna, måste göra något. Kommunens ekonomi är en katastrof. Dom dvs. sossarna och den (o)styrande minoriteten kommer att höja skatten igen. Och ni gör ingenting.

Till dom säger bara matte.

- Vi kan inget göra åt majoritetens förtryck av en stor minoritet. Så länge det IRL finns en dold majoritet bestående av en (o)styrande minoriteten och en sossegrupp, som IRL styr, så kan dom med den starkes och lagens rätt köra över en aldrig så stor minoritet.

Enda möjligheten som står till buds för den verkliga oppositionen är att lämna sina få uppdrag i kommunstyrelsen och dess arbetsutskottet eftersom det ändå inte är där besluten fattas. Det är ju inte rimligt att man ska kunna ställas till ansvar för sådant man inte har möjlighet att påverka.

Some politicians are more equal than others.

Tycker

Den fyrbenta blondinen

 

Obamas besök och den svenska jämställdhetsdebatten!

– "Det visar hur enormt betydelselöst det här besöket var, att man bara skickade kvinnliga ministrar. Det brukar vara så i sådana lägen," sa Göran Hägg från TV soffan.

Det finns ju vissa saker som inte tål dagsljuset och kanske satt Göran Hägg genom sitt uttalande tummen precis på det.

Inte så att matte tror att vår regeringschef genom att bara sända kvinnliga statsråd för att vinka farväl till världens mäktigaste demokratiskt valde ledare ville förringa besökets vikt. Tvärtom. Det var hans sätt att visa omvärlden att svenska kvinnor verkligen kan.

Men kanske är detta att vi har kompetenta kvinnliga statsråd inte i första hand ett exempel på hur långt jämställdheten kommit utan exempel på en allvarlig maktförskjutning i samhället.

När matte gick i skolan var rektorn och tillsynsläraren, ja även läraren, någon man såg upp till och hade respekt för.

Rektorn var den verklige ledaren på skolan. Matte minns fortfarande med fasa när hon blev uppkallad till rektorsexpeditionen. Hon skulle förklara varför hon lagt en snöboll ovanför kartstället så att den arme musikläraren fick vattendroppar på flinten och i orgeln när han skulle undervisa.

Rektorn  var en självklar pedagogisk och organisatorisk ledare på skolan och honom ifrågasatte man inte ostraffad.

Lite längre tillbaka i tiden var det prästen, läraren och polisen, som hade maken i lokalsamhället. Män som man bara inte ifrågasatte.

Men så försvann makten och statusen och därmed männen. Och vi har idag en mer jämn könsfördelning.

Vad som är hönan och ägget vet inte matte.

Men för inte så många år sedan var det viktigt med varvade listor även till kommunfullmäktige. Det var svårt att få kvinnor att kandidera och svårt att få männen att släppa fram kvinnor.

Men idag har makten försvunnit från kommunpolitiken. Så nu börjar det bli problem att få män att ställa upp. Kvar finns bara dom som inte insett att deras tid är förbi. Men dom som borde vara beredda ta över vet att det vare sig finns makt eller pengar inom kommunpolitiken. Så dom väljer att satsa på ett säkrare kort som jobb inom den privata sektorn och på familjen.

Så att statministern bara skickade kvinnliga statsråd för att ta farväl av Obama visade inte på att mötet var oviktigt. Tvärtom! Men att vi fått kvinnliga statsråd kanske inte visar på att vi är så himla duktiga på jämställdhet utan på en förskjutning av makten från riksdag och regering.

Tror den fyrbenta blondinen

 

"Barn med särskilda behov bör ges en rimlig chans"

Vad kostar egentligen mest? Är rubriken på Tove Lifvendahls ledare i söndagens SvD.

Min gamla förskolechefs ord ekar i huvudet:   "Alla barn har särskilda behov"

Och så är det. Alla barn har särskilda behov men vissa barn behöver särskilt stöd för att lyckas här i livet.

Tove Lifvendahls serie om barn med olika handikapp som inte får det stöd inom Stockholms skolor dom enligt skollagen har rätt till är verkligen läsvärd.

Det är på tiden att skolan inte bara ser till flertalets behov utan även till dom som behöver särskilt stöd.

När förskolan slutade vara en socialverksamhet med stort pedagogiskt innehåll och blev en ren utbildningsverksamheten tappade man något på vägen.

När förskolan var en del av socialtjänsten var den ett redskap som socialtjänsten utnyttjade för att utjämna skillnader i uppväxtvillkor. På den tiden kunde man satsa extra på barn med fysiska handikapp, men även på barn med sociala handikapp från familjer med missbruksproblem eller där intresset för att utbildning var obefintligt.

När man flyttade fokuset från dom svaga till att forma en förskola för flertalet  tappade man bort dom som var i behov av särskilt stöd.

Idag måste man i många kommuner ha en diagnos på sitt barn för att få den hjälp skollagen föreskriver.

Det behövs inga diagnoser för att hjälpa ett barn. Det behövs bara särskilt stöd för att alla ska kunna utvecklas efter sin förmåga.

Maja som just börjat i förskoleklass. Hon har särskilda behov för hon är en liten försiktig tjej med stor integritet och rättspatos. Men dom behoven kan hennes föräldrar tillgodose. Och nu går hon i en klass där personalen ser henne och hon har redan fått nya kompisar.

Men så var det inte när hon efter inskolningsveckan i slutet av augusti bytte skola och klass eftersom vuxenvärlden inte klarade att tackla mobbing i dess linda.

Man gav inte särskilt stöd till den lilla tjej som för två år sedan blev av med sin storebror i cancer. Man såg inte att hon behövde stöd för att inte utvecklas till en mobbare. Man valde i stället att säga till Majas föräldrar att det var nog bäst att flytta på Maja, den mobbade.

Vad skickar det för signaler? Det som börjar med en knappnål kan sluta med en silverskål.

Eller som för killarna på Lundsberg. Med ett strykjärn.

Så se till att skolan har resurser att i tid hjälpa och ge alla barn en chans att utvecklas efter sin förmåga. Det kostar minst på längre sikt.

Tänker den fyrbenta blondinens matte

 

Det är demokratin dumbom att vissa väljares röster är mindre värda. I alla fall på Orust.

Hur kan det vara på detta sättet? Den frågan kan man ställa sig eftersom de som röstat på moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna i förra valet inte har inflytande motsvararande sin andel bland Orust väljare.

För i fullmäktige finns det sedan en tid tillbaka tre grupper. Den styrande minoriteten, den största oppositionsgruppen och socialdemokraterna.

Detta eftersom socialdemokraterna inför senaste fullmäktige sa att dom inte styr ihop med den styrande minoriteten, utan är ett oppositionsparti. Så då är det väl bara att acceptera det. Visserligen bedriver dom ingen oppositionspolitik utan är drivande i att arbeta fram förslag till fullmäktige. Ett uppdrag som i andra kommuner brukar vara dom styrandes. Men på den stora ön i väster är det mycket som inte liknar andra kommuner.

Men man ska ju lita på vad folk säger, så säger socialdemokraterna att dom är i opposition så är det väl så.

Då finns det alltså fyra partier i opposition. Socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Socialdemokraterna har 11 mandat och dom andra tillsammans 13. Är det då rimligt att dom väljare som röstat på något parti i trettongruppen inte har representation motsvarande hur många röster dom fick i valet?

För på nästan samtliga uppdrag som ska tillfalla oppositionen sitter det socialdemokrater. Det blev så när dom valdes senast eftersom då fanns det en majoritet och enbart socialdemokrater och folkpartiet var i opposition. Och eftersom folkpartiet valde att inte gå i det stora partiets ledband tog, med den starkes rätt, socialdemokraterna alla platserna som tillföll oppositionen.

Men sedan dess har majoriteten spruckit och är numera en minoritet. Två ledande f.d. moderater, som väl anser sig som Guds gåva till kommunen vägrar att lämna sina uppdrag. De säger sig ha folkets stöd. En minst sagt tveksam slutsats. Dom är ju invalda för moderaterna. Och inte kommit in på personliga meriter dvs.  genom personkryss.

Det innebär att två tunga platser innehas av två politiska vildar.

Det innebär också att majoriteten i kommunstyrelsen och miljö- och byggnadsnämnden inte speglar hur Orust väljare ville att det skulle se ut i de organ som framtill nästa val styr kommunen.

Det betyder också  att vissa väljares röster inte räknas. Det är tydligen bara de som röstat på den styrande minoriteten och socialdemokraterna som kan räkna med att få sin röst hörd.

Och trots att socialdemokraterna säger sig vara i opposition så bildar dom med den styrande minoriteten en majoritet som förhindrar varje förändring, som skulle ge alla partier inflytande motsvarande sitt valresultat.

Pehr Ahlmark skrev en bok med titeln. Det är demokratin dumbom.

Men nej det är inte demokratin. Det är maktfullkomligheten personifierad.

Tycker den fyrbenta blondinen