Politiken måste våga sätta ner foten

År efter år går omsorgsverksamheten med ett stort underskott. För 2016 är överskridandet 21.7 miljoner kronor.

Förklaringar har varierad under åren. Kommunstyrelsen har nu åter igen fått den genomlysning av verksamheten som behövs för att fatta beslut. Denna gång av  pwc. Det är bra. Men det löser inte problemet. Ledamöterna i kommunstyrelsen måste visa ledarskap och ha kraften att genomföra de förändringar, som måste till för att Orust ska få en omsorgsverksamhet, som inte bara kvalitetsmässigt, utan även ekonomiskt ligger i nivå med jämförbara kommuner.

Den 23 mars 1990 när matte var socialchef på den stora ön i väster fick hon tillsammans med en verksamhetschef inom socialtjänsten en skrivelse från socialnämndens ordförande, där han klagade över att det surrade kritik ute i verksamheten, om hur tjänstemannaledningen la sig i den dagliga verksamheten.

" Med det nya ekonomiska synsätt som kommer att råda i framtiden är detta sätt att jobba med lokala lösningar och idéer på respektive orter än mer väsentlig."

Svaret från matte och verksamhetschefen blev rätt långt och irriterat. Här bara några punkter ur svaret.

Lokala lösningar som håller sig inom ramen för de mål och riktlinjer som socialnämnden beslutat om är naturligtvis positiva och skall uppmuntras tyckte dom anklagade.

Men av allra största vikt och allvar är hur politiker bemöter detta surr. Ger man den minsta lilla antydan verbalt eller kroppsligt till att man köper surret så undergrävs förtroendet för ledningen och därmed möjligheterna att implementera dom politiska besluten.

Och  det dom anklagade  upptäckt i arbetet med mål och riktlinjer är att vissa politiker satt ute i verksamheten och ifrågasatte och kritiserade centrala tjänstemän, vars handlande helt grundade sig på socialnämndens egna beslut.

Ett sådant agerande från politikens sida skapar på sikt tjänstemän, som bara följer politiska beslut när det passar deras egna syften.

Detta för att slippa stå ensam med skammen när dom som tagit besluten inte längre vill kännas vid sina egna beslut utan skyller på inkompetenta tjänsteman.

Detta var i korthet svaret till socialnämndens ordförande.

Något år senare hade alla utom en tjänsteman sagt upp sig och lämnat socialtjänstens ledningsgrupp.

 Men även det sista försvann något halvår senare till ett vikariat som socialsekreterare i en grannkommun. När matte ringde och frågade om hon fått en 40-års kris blev svaret.

- Nej men nu har jag en avdelningschef och en socialchef mellan mig och politiken så jag känner inte ens lukten av politikerna.

Yttrandet kom från en av dom duktigaste socialarbetarna som matte mött under alla sina år inom socialtjänsten.

Och det har inte hänt mycket på dessa tjugofem år.

Detta var bakgrunden till att matte tillsammans med en moderat la en motion om att politiken måste våga sätta ner foten och stå för sina beslut. För annars kommer kommunen aldrig att komma tillrätta med det stora överskridandet inom socialtjänsten. Det är ju faktiskt samma nämnd, nämligen kommunstyrelsen, som både lägger budget och som sedan överskrider densamma.

Att då som kommunalrådskan gjorde under torsdagens fullmäktige när matte läste upp motionen svara att vi har beslutat om en handlingsplan. Javisst men. Hur många gånger har inte kommunalrådskan under de två år matte suttit i fullmäktige sagt att inget är heligt, vi måste lyfta på varje sten. Nu ska vi vidta åtgärder. Men så börjar det blåsa. Och så händer ingenting. Kopplingen till Kommunal är stark och att bli omvald och att vara populär vill ju alla. Så då avstår man från att sköta sitt uppdrag att ge kommuninvånarna den bästa servicen till lägsta möjliga kostnad.

Därför måste alla partier ta ett gemensamt ansvar och sätta ner foten så djupt att den finns kvar där även när höststormarna sätter in. 

Tänker dom två fyrbenta blondinerna

Även åldersrika kan tänka själva.

- Vi ställer in en toastol i vardagsrummet.

 Det var mattes första kontakt med rehabavdelningen på den stora ön i väster, när husse skulle komma hem efter en stroke.

I vårt lilla hus här i Mycklebyskogen var dörren till dusch och toalettutrymmet i markplanet för smalt. Så i stället för att åtgärda detta var det första förslaget att ställa en toastol i vardagsrummet. Detta med dörren har matte tjatat om till leda, men nu tar vi det ur ett annat perspektiv. Nämligen synen på äldre och diskrimineringen av dessa.

Detta att  man kliver in i andra människors hem och vet bäst driver matte till vansinne. Att inte ens hon efter ett helt liv inom socialtjänsten anses begripa något är kränkande.

Och matte är övertygad om att man aldrig skulle föreslå någon annan grupp än just åldersrika att ha en toastol i vardagsrummet.

 Vilka annan grupp skulle för övrigt acceptera att uträtta sina behov inför öppen ridå i vardagsrummet.

Vad hade hänt om man ställt in en toalett i gemensamhetsutrymmet på ett studenthem, när man av någon anledning inte kunde använda toaletterna? Det hade säkert blivit ett ramaskri i tidningarna. Men att behandla årsrika så är helt ok.

Det har inte hänt mycket sedan mattes föräldrar hade hemtjänst. Även då föreslog en beskäftig arbetsterapeut att man skulle plocka bort dörren till badrummet, eftersom mattes mamma behövde komma in med rullator. Mattes pappa reagerade lika kraftigt, som matte gör idag.

Så det blev inget borttagande av den dörren. Gubben ville sitta på toaletten i fred bakom en låst dörr. Och så blev det.

Och i ett utkast till Välfärdsredovisning illustreras " Åldrande med livskvalité"  med en bild på ett trevlig samkväm runt ett kaffebord med en prinsesstårta i centrum. Kanske överreagerade matte men för henne är inte en god tårta ett exempel på livskvalité. Detta trots att hon älskar just prinsesstårta. Men bilden kommer att bytas ut. Endast en rigid man med många antal år kvar till pension förstod inte alls  mattes reaktion och ville ha bilden kvar för han tyckte tårta var gott. Men övriga på mötet, där utkast till Välfärdsredovisning presenterades,  kunde förstå mattes sätt att uppfatta bilden. Detta trots att dom sett bilden som en trevlig illustration av gemenskap på äldre dagar. Visst det är trevligt med gemenskap med andra gamlingar. Men för att citera mattes pappa, när frågan om han skulle flytta till ett äldreboende kom på tal.

- Gammal är jag själv. Det räcker. Jag vill umgås med dom som är yngre.

Så matte hade hellre sett en bild på en årsrik människa i kretsen av unga människor Möte över generationsgränserna det är för matte åldrande med livskvalité.

Och när matte kommer hem från mötet finner hon i uterummet, som blivit matrum sedan matrummet blivit sovrum för husse, en stor lyft. Då brast det.

Hon bara inte accepterar att man går in i hennes hus och över hennes huvudet beslutar att ställa in en stor lyft.

Matte upplevde samma känsla som efter ett inbrott i huset. Någon har varit inne och rört vid hennes grejer. Hon kände sig kränkt.

Hon förstår att dom gjorde detta för husses skull. Men ännu en gång räknas inte matte trots att huset är hennes och att det är hennes hem också.

Även dom som bor under samma tak som en svårt sjuk person måste ha rätt till ett eget liv.

Man får inte kränka deras personliga integritet. Och visar man inte respekt och förståelse för den medboendes behov så är snart den sjuke ensamboende och alla är förlorare.

Så lyften får likt toastolen bo någon annan stans.

Tänker två fyrbenta blondiner