Tack för den käftsmällen - Precis vad som behövdes.

Kunskapen finns,  men ändå använder man den inte.

Efter husses stroke för två år sedan bytte matte tillbaka till vårdcentralen i Henån. Skälet var samma, som varför hon bytt till Stenungsund. Med den skillnaden att denna gång var det bemötandet av henne som patient, som gjorde henne vansinnig. När hon något år tidigare lämnat Capio berodde det på bemötandet av husse. Ingen brydde sig om att ens försöka ta reda på vad som fattades honom. För det mesta skyllde man på åldern.

Men nu har alltså matte återvänt till Henån. 

Skälet var att under husses sjukdom fick ett skyhögt blodtryck på grund av stress. En beskäftig sjuksköterska erbjöd henne samtalsterapi,  vilket i och för sig nog skulle varit bra. Men det var sjuksköterskan själv, som skulle vara terapeuten. Hon hade påbörjat sin KBT utbildning och var klar med steg ett. 

Matte, som  befann sig  i en akut kris ville inte vara försökskanin åt någon beskäftig sjuksköterska med terapeutambitioner. 

Men innan hon säga det, så fick hon lite varma moralkakor om vikten att acceptera livet  som det var och bara titta framåt och inte hur det kunde ha varit.

Visst helt rätt. Men är man mitt i en kris har man rätt att må pest ett tag för att bearbeta och gå vidare när man är klar. För en gång skull kände sig  matte verkligen kränkt. Ett ord som för övrigt  idag används i tid och otid. Kränkt lämnade hon vårdcentralen med sitt höga blodtryck och satt aldrig mer ner sin fot där.

Men hur ska matte hitta hjälp nu i denna livskris, nu när husse lagt näsan i vädret för tre månader sedan och ingen samtalshjälp utanför familj- och vänkrets finns att få. 

Och allt kan man kan ju inte belasta vare sig sina barn eller  vänner med. Trots det har nog bästa väninnan skavsår i öronen efter mattes tjatande och ältande.

Så matte gjorde precis som många andra äldre kvinnor, som tycker livet är pest. Lite lagom sött vitt vin från en  bag in box i stället för samtal. 

Och så blir livet lite ljusare, för stunden i alla fall. Man somnar tidig och sover länge. 

Men baksidan blir en oändlig trötthet och humörsvängningar som inte är  bra.

Och så i förra veckan fick hon en käftsmäll. En av dom som stod matte närmast tröttnade. Angav inget skäl, ville bara inte mer.

Efter den smällen står en oöppnad bag in box längst in i kylskåpet och väntar på att bli en del av en fiskgryta och att skålas med i glada vänners sällskaps.  

Inget ensamdrickande mer. Och matte behöver inte åka till Apoteket och köpa huvudvärkstabletter. 

Och hon har gjort en märklig upptäckt. Det var oändligt mycket lättare att ersätta vinet med en kopp te än wienerbrödet med en riskaka.

Tänk att det ska behövas en käftsmäll från  någon man tycker mycket om och som betyder mycket för att inse att detta håller inte.

 Sorg och saknad måste få sin tid och kan inte vare sig förkortas eller lindras  med aldrig så mycket vin.

Kunskapen finns,  men ändå använder man den inte.

Tänker

Två fyrbenta blondiner 

# Metoo ! Våga ta debatten lokalt

.

Ingen som anmäler en sexuell trakasseri ska behöva känna sig utpekad och ifrågasatt. Så ungefär sa en chef för en av våra statliga teatrar i P1 i morse.

Självklart men hur kommer vi dit? 

Och  hur är det på den stora ön i väster? 

Vad gör utskottet för lärande och inte minst de politiska partierna, vars uppgift är att påverka attityder i önskad riktning?

Och vad gör mattes egen lokalavdelning?

 Ingenting. Där gör man precis som  överallt annars här på öa. Man stoppar huvudet i sanden för man och vill inte se.

 För det är ju någon annanstans som detta händer. Och om det undantagsvis skulle hända här så kan  det inte Orustbor som är tafsarna.

Man vill inte förstå att om man inte kraftfullt säger ifrån och även menar och står för vad man säger  så kommer beteendet bara att fortsätta.

Och matte träffade i förra veckan en mamma vars högstadiedotter anmält en mobbare för sexuella trakasserier.

Utan att lämna ut någon, så kan man väl säga så, att såsom skolans ledning behandlade henne kommer hon nog liksom dom flesta andra tjejer som utsätts att göra. Bita ihop och hoppas att det blir bättre på gymnasiet. Något som väl inte är troligt för i dagens SvD kunde man läsa om sexuella trakasserier på högskolan. Och att trakasserierna  tar paus och inte förekommer på gymnasiet är naivt.

Knappast. Och de flesta av dessa män verkar inte förstå eller så vill dom inte förstå vad det handlar om.

Dom ville ju bara vara roliga. Dom har tagit över ett beteende från sina pappor. Och saknar förmåga att förstå hur det känns för kvinnor att bli utsatta.

Matte tänker på en förskollärare på tvillingkillarnas förskola. Matte var helt vansinnig eftersom läraren tillät en två år äldre kille vara dum mot en av killarna.

- Det är inget att bry sig om sa förskolläraren. För om två år är det dina barnbarn som gör så här mot dom som då är yngre.

- Killar är sådana. Det kan man inte göra något åt.

Matte ångrar att hon inte sa emot ännu hårdare. Men budskapet uppfattade svärdottern som flyttade killarna till en annan förskola.

Detta har inte med sexuella trakasserier att göra. Men det har med överseendet med att killar ofta testar gränser och den som inte tidigt markerar mot oacceptabelt beteende accepterar det. Och sätter man inte stopp för dessa killars beteende i hemmet och på förskolan, så kommer vissa av dessa  killar fortsätta att  testa gränser och som vuxna kommer dom att bete sig som svin. För dom har  aldrig fått lära sig vanligt hyfs.

Och på den stora ön i väster har det tydligen inget  hänt sedan matte jobbade här på 80-talet.

På den tiden trodde matte att det var spåren av Schartau som gjorde att vissa män bar sig knäppt åt. För hon hade aldrig på sina tidigare arbetsplatser i huvudkommunen upplevt något liknande.

Och värst var de förtroendevalda. 

Det var pinsamt att till exempel delta i skyddsronder ute på ålderdomshemmen för man kunde inte passera en säng utan att sexistiska kommentarer haglade.

Detta har matte berättad tidigare men eftersom tydligen inget hänt så tar hon det igen.

Alltså matte satt inne på sitt kontor och talade i telefon med en daghemsföreståndare, som det hette på den tiden.

Hon registrerar i ögonvrån att en av socialnämndens ledamöter vankar fram och tillbaka i korridoren utanför.

Plötsligt känner hon ledamotens händer på sina bröst.

Den ilska matte kände kom ut i ett avgrundsvrål som få på den våningen på kommunkontoret missade.

Ledamoten lommade iväg och ringde in till matte från ett rum i andra ändan av kommunhuset.

- Jag ville bara vara rolig sa ledamoten.

Matte kunde inte se något roligt i detta och uppmanade ledamoten att gå i terapi.

Rolig var däremot fritidschefen som skrev en limerick som han läste upp vid eftermiddagens fika paus i kommunhuset.

En folkpartisk uppå kysten

Han ville så gärna nypa i bysten

På chefen som verkligen tände

Gud vet vad som verkligen hände

Men det blev väldigt tyst sen.

 Denna totala övertygelse om sin egen charm och oförmåga att tänka tanken att kvinnan inte ser det vare sig som ett skämt eller som en komplimang att bli tagen på av någon hon  inte har en personlig relation till är kompakt hos dessa män.

Men på partiets gruppmöte lär han ha försvarat sig och sagt att matte var överkänslig. Han hade ju bara kommit åt brösten med portföljen.

Vad den nu hade mellan matte och skrivbordet att göra?  

Och ingenting hände. Ledamoten blev kvar i socialnämnden. Och beteendet fortsatte även om just den gubben aldrig mer gav sig på vare sig matte eller tjejerna på kansliet.

Under #metoo veckorna har matte blivit allt mer övertygad att mycket dessa sexuella trakasserier som svenska män utsätter tjejer för handlar just om brist på social kompetens och hybris. Och på mäns makt.

Och tro inte att episoden är en gammal skröna eller en engångsföreteelse. 

Nej  beteendet finns kvar. När matte berättade för sin väninna om en sådan äcklig gubbe som tafsat på en förtroendevald, dock inte på matte, blev svaret.

- Men sådan var han pappa också. Det har gått i arv

Och matte är helt övertygad om att det fortsatt gått i arv.

Och när matte försökte ta i problemet blev hon problemet. För man ska inte hänga ut.

Varför förstår inte matte för det är just det man måste för annars kommer vi aldrig vidare.

# Metoo ! Våga ta debatten lokalt!

Det behövs ett tantombud på den stora ön in väster

Om man är gammal och dessutom kvinna, så blir man dubbelt diskriminerad. Som man blir man bara utsatt för åldersdiskrimineringen.

För två år sedan fick husse en stroke. Det var tur att han fick stroken för annars hade vi aldrig fått veta vilka sjukdomar han hade. Sjukdomar vars symtom han sökt hjälp för under en längre tid. Men svaret var oftast att det var åldern. Men nu visade det sig att det var helt andra orsaker såsom leukemi, Parkinson etc.

Det är ju så med vår svenska sjukvård. Den är fantastisk, när man väl kommit in, men dörren in är trång och nästan alltid stängd.

Hur som helst, husse skulle komma hem från sjukhuset för någon rehabilitering på Uddevalla lasarett fick han inte eftersom han inte var i yrkesverksam ålder. Alltså rent åldersdiskriminering.

Han skulle få all hjälp här hemma. Det fungerade det första året rätt bra. Men matte fick slåss hårt mot fördomar och diskriminering för att husse skulle få den hjälp han behövde.

Det började med ett erbjudande att matte kunde få avlösning i hemmet ett antal timmar per månad. Matte gjorde helt klart för biståndshandläggaren att hon skulle inte ha någon avlastning. Däremot kunde hon meddela hemtjänsten att dom inte behövde komma vid dom tillfällena matte fixade husse själv. För någon vårdande typ har matte aldrig varit.

Hade det varit ombytta roller, dvs att matte fått en stroke, så hade med all säkerhet inte biståndsbedömaren utgått ifrån att husse skulle sköta henne.

Baspersonalen, som var här hemma var fantastiska. Och med sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut hade matte ett väl fungerande samarbete så att husse fick en bra vård.

Men dom som satt högre upp i organisationen och längre från verksamheten verkar inte ha en susning om vad som pratar om.

För ofta påpekas vikten av att ha djur på äldreboende. Här hemma påstod  biståndsbedömaren att vi, två hundar, var ett arbetsmiljöproblem. Det fanns personal som antingen var rädda för oss eller hade en religiös tro att hundar är orena djur. Så vi skulle låsas in eller lämnas på pensionat.

Och många av dom som kör färdtjänst är unga muslimer. Och dom gick inte ur bilen om inte vi var instängda. Eftersom husse inte kunde stänga in oss så var matte tvungen att vara hemma varje gång som husse skulle åka färdtjänst.

Och den sista vårdplaneringen var verkligen en demonstration av vem som makten har.

 Biståndshandläggaren hade kallat in förstärkning. För den vårdplanering som varit tre veckor tidigare hade inte gått hennes väg. Så nu satt fyra olika tjänstemän där, förutom biståndshandläggaren. Mattes uppfattning var att deras uppgift bara var att tala matte tillrätta.

Först inledde boendets sjuksköterska med att husse behövde mycket hjälp.

Så blev det tyst. Men så vände sig biståndshandläggaren till husse.

- Räcker det med dom besök du fick hemma innan du kom hit.

- Javisst svarade husse, som saknade sjukdomsinsikt och ville bo kvar hemma

.

- Han ska inte hem sa matte

- Är han inte skriven på adressen sa biståndshandläggaren

Och så upprepades denna fråga ett antal gånger om var husse var skriven. Och förståelsen fanns inte, för att matte inte klarade att  leva i ett hus, där hjälpmedlen förvandlat hemmet till ett sjukhem och där möjligheten till ett normalt liv med  vänner, barn och barnbarn var obefintliga.

Till slut brast det för matte och hon tvingades säga något som hon inte ville säga inför husse, som hon älskade.

- Jo han är skriven hemma hos mig. Men det finns andra lagar här i landet än socialtjänstlagen. Så bostaden är min. Inget vi gemensamt skaffat och då har Bosse inget besittningsskydd utan är enligt Jordabalken att betrakta som inneboende. Och eftersom han inte betalt någon hyra sedan han blev sjuk, är hans lagliga rätt att bo kvar förverkad. Så formellt är han nu bostadslös. Så antingen fixar du dvs biståndshandläggaren, ett boende här. Eller så lämnar du över ärendet till socialtjänstens individ och familjeomsorg. Det är deras jobb att fixa bostad till en gammal och sjuk bostadslös man. Nu har jag fått nog och går.

Några timmar senare hade husse ett permanent boende på Ängsviken. Ett fantastiskt boende med utsikt över inloppet till Henån. Ett lämpligt boende för en gammal seglare.

På kvällen ringde husse och var ledsen.

- Är vi inte ett par längre?

- Klart vi är. Det jag sa idag har ju inget med oss att göra. Jag var bara tvungen för att du skulle få hjälp. Och för att vi bägge ska klara detta.

Några månader senare var husse död.

Och nu undrar matte vem som ska hjälpa henne den dag hon inte längre kan slåss själv.

Det behövs ett tantombud på den stora ön in väster

Tänker dom två fyrbenta blondinerna