Tack för den käftsmällen - Precis vad som behövdes.

Kunskapen finns,  men ändå använder man den inte.

Efter husses stroke för två år sedan bytte matte tillbaka till vårdcentralen i Henån. Skälet var samma, som varför hon bytt till Stenungsund. Med den skillnaden att denna gång var det bemötandet av henne som patient, som gjorde henne vansinnig. När hon något år tidigare lämnat Capio berodde det på bemötandet av husse. Ingen brydde sig om att ens försöka ta reda på vad som fattades honom. För det mesta skyllde man på åldern.

Men nu har alltså matte återvänt till Henån. 

Skälet var att under husses sjukdom fick ett skyhögt blodtryck på grund av stress. En beskäftig sjuksköterska erbjöd henne samtalsterapi,  vilket i och för sig nog skulle varit bra. Men det var sjuksköterskan själv, som skulle vara terapeuten. Hon hade påbörjat sin KBT utbildning och var klar med steg ett. 

Matte, som  befann sig  i en akut kris ville inte vara försökskanin åt någon beskäftig sjuksköterska med terapeutambitioner. 

Men innan hon säga det, så fick hon lite varma moralkakor om vikten att acceptera livet  som det var och bara titta framåt och inte hur det kunde ha varit.

Visst helt rätt. Men är man mitt i en kris har man rätt att må pest ett tag för att bearbeta och gå vidare när man är klar. För en gång skull kände sig  matte verkligen kränkt. Ett ord som för övrigt  idag används i tid och otid. Kränkt lämnade hon vårdcentralen med sitt höga blodtryck och satt aldrig mer ner sin fot där.

Men hur ska matte hitta hjälp nu i denna livskris, nu när husse lagt näsan i vädret för tre månader sedan och ingen samtalshjälp utanför familj- och vänkrets finns att få. 

Och allt kan man kan ju inte belasta vare sig sina barn eller  vänner med. Trots det har nog bästa väninnan skavsår i öronen efter mattes tjatande och ältande.

Så matte gjorde precis som många andra äldre kvinnor, som tycker livet är pest. Lite lagom sött vitt vin från en  bag in box i stället för samtal. 

Och så blir livet lite ljusare, för stunden i alla fall. Man somnar tidig och sover länge. 

Men baksidan blir en oändlig trötthet och humörsvängningar som inte är  bra.

Och så i förra veckan fick hon en käftsmäll. En av dom som stod matte närmast tröttnade. Angav inget skäl, ville bara inte mer.

Efter den smällen står en oöppnad bag in box längst in i kylskåpet och väntar på att bli en del av en fiskgryta och att skålas med i glada vänners sällskaps.  

Inget ensamdrickande mer. Och matte behöver inte åka till Apoteket och köpa huvudvärkstabletter. 

Och hon har gjort en märklig upptäckt. Det var oändligt mycket lättare att ersätta vinet med en kopp te än wienerbrödet med en riskaka.

Tänk att det ska behövas en käftsmäll från  någon man tycker mycket om och som betyder mycket för att inse att detta håller inte.

 Sorg och saknad måste få sin tid och kan inte vare sig förkortas eller lindras  med aldrig så mycket vin.

Kunskapen finns,  men ändå använder man den inte.

Tänker

Två fyrbenta blondiner