Det behövs ett tantombud på den stora ön in väster

Om man är gammal och dessutom kvinna, så blir man dubbelt diskriminerad. Som man blir man bara utsatt för åldersdiskrimineringen.

För två år sedan fick husse en stroke. Det var tur att han fick stroken för annars hade vi aldrig fått veta vilka sjukdomar han hade. Sjukdomar vars symtom han sökt hjälp för under en längre tid. Men svaret var oftast att det var åldern. Men nu visade det sig att det var helt andra orsaker såsom leukemi, Parkinson etc.

Det är ju så med vår svenska sjukvård. Den är fantastisk, när man väl kommit in, men dörren in är trång och nästan alltid stängd.

Hur som helst, husse skulle komma hem från sjukhuset för någon rehabilitering på Uddevalla lasarett fick han inte eftersom han inte var i yrkesverksam ålder. Alltså rent åldersdiskriminering.

Han skulle få all hjälp här hemma. Det fungerade det första året rätt bra. Men matte fick slåss hårt mot fördomar och diskriminering för att husse skulle få den hjälp han behövde.

Det började med ett erbjudande att matte kunde få avlösning i hemmet ett antal timmar per månad. Matte gjorde helt klart för biståndshandläggaren att hon skulle inte ha någon avlastning. Däremot kunde hon meddela hemtjänsten att dom inte behövde komma vid dom tillfällena matte fixade husse själv. För någon vårdande typ har matte aldrig varit.

Hade det varit ombytta roller, dvs att matte fått en stroke, så hade med all säkerhet inte biståndsbedömaren utgått ifrån att husse skulle sköta henne.

Baspersonalen, som var här hemma var fantastiska. Och med sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut hade matte ett väl fungerande samarbete så att husse fick en bra vård.

Men dom som satt högre upp i organisationen och längre från verksamheten verkar inte ha en susning om vad som pratar om.

För ofta påpekas vikten av att ha djur på äldreboende. Här hemma påstod  biståndsbedömaren att vi, två hundar, var ett arbetsmiljöproblem. Det fanns personal som antingen var rädda för oss eller hade en religiös tro att hundar är orena djur. Så vi skulle låsas in eller lämnas på pensionat.

Och många av dom som kör färdtjänst är unga muslimer. Och dom gick inte ur bilen om inte vi var instängda. Eftersom husse inte kunde stänga in oss så var matte tvungen att vara hemma varje gång som husse skulle åka färdtjänst.

Och den sista vårdplaneringen var verkligen en demonstration av vem som makten har.

 Biståndshandläggaren hade kallat in förstärkning. För den vårdplanering som varit tre veckor tidigare hade inte gått hennes väg. Så nu satt fyra olika tjänstemän där, förutom biståndshandläggaren. Mattes uppfattning var att deras uppgift bara var att tala matte tillrätta.

Först inledde boendets sjuksköterska med att husse behövde mycket hjälp.

Så blev det tyst. Men så vände sig biståndshandläggaren till husse.

- Räcker det med dom besök du fick hemma innan du kom hit.

- Javisst svarade husse, som saknade sjukdomsinsikt och ville bo kvar hemma

.

- Han ska inte hem sa matte

- Är han inte skriven på adressen sa biståndshandläggaren

Och så upprepades denna fråga ett antal gånger om var husse var skriven. Och förståelsen fanns inte, för att matte inte klarade att  leva i ett hus, där hjälpmedlen förvandlat hemmet till ett sjukhem och där möjligheten till ett normalt liv med  vänner, barn och barnbarn var obefintliga.

Till slut brast det för matte och hon tvingades säga något som hon inte ville säga inför husse, som hon älskade.

- Jo han är skriven hemma hos mig. Men det finns andra lagar här i landet än socialtjänstlagen. Så bostaden är min. Inget vi gemensamt skaffat och då har Bosse inget besittningsskydd utan är enligt Jordabalken att betrakta som inneboende. Och eftersom han inte betalt någon hyra sedan han blev sjuk, är hans lagliga rätt att bo kvar förverkad. Så formellt är han nu bostadslös. Så antingen fixar du dvs biståndshandläggaren, ett boende här. Eller så lämnar du över ärendet till socialtjänstens individ och familjeomsorg. Det är deras jobb att fixa bostad till en gammal och sjuk bostadslös man. Nu har jag fått nog och går.

Några timmar senare hade husse ett permanent boende på Ängsviken. Ett fantastiskt boende med utsikt över inloppet till Henån. Ett lämpligt boende för en gammal seglare.

På kvällen ringde husse och var ledsen.

- Är vi inte ett par längre?

- Klart vi är. Det jag sa idag har ju inget med oss att göra. Jag var bara tvungen för att du skulle få hjälp. Och för att vi bägge ska klara detta.

Några månader senare var husse död.

Och nu undrar matte vem som ska hjälpa henne den dag hon inte längre kan slåss själv.

Det behövs ett tantombud på den stora ön in väster

Tänker dom två fyrbenta blondinerna