"Barn med särskilda behov bör ges en rimlig chans"

Vad kostar egentligen mest? Är rubriken på Tove Lifvendahls ledare i söndagens SvD.

Min gamla förskolechefs ord ekar i huvudet:   "Alla barn har särskilda behov"

Och så är det. Alla barn har särskilda behov men vissa barn behöver särskilt stöd för att lyckas här i livet.

Tove Lifvendahls serie om barn med olika handikapp som inte får det stöd inom Stockholms skolor dom enligt skollagen har rätt till är verkligen läsvärd.

Det är på tiden att skolan inte bara ser till flertalets behov utan även till dom som behöver särskilt stöd.

När förskolan slutade vara en socialverksamhet med stort pedagogiskt innehåll och blev en ren utbildningsverksamheten tappade man något på vägen.

När förskolan var en del av socialtjänsten var den ett redskap som socialtjänsten utnyttjade för att utjämna skillnader i uppväxtvillkor. På den tiden kunde man satsa extra på barn med fysiska handikapp, men även på barn med sociala handikapp från familjer med missbruksproblem eller där intresset för att utbildning var obefintligt.

När man flyttade fokuset från dom svaga till att forma en förskola för flertalet  tappade man bort dom som var i behov av särskilt stöd.

Idag måste man i många kommuner ha en diagnos på sitt barn för att få den hjälp skollagen föreskriver.

Det behövs inga diagnoser för att hjälpa ett barn. Det behövs bara särskilt stöd för att alla ska kunna utvecklas efter sin förmåga.

Maja som just börjat i förskoleklass. Hon har särskilda behov för hon är en liten försiktig tjej med stor integritet och rättspatos. Men dom behoven kan hennes föräldrar tillgodose. Och nu går hon i en klass där personalen ser henne och hon har redan fått nya kompisar.

Men så var det inte när hon efter inskolningsveckan i slutet av augusti bytte skola och klass eftersom vuxenvärlden inte klarade att tackla mobbing i dess linda.

Man gav inte särskilt stöd till den lilla tjej som för två år sedan blev av med sin storebror i cancer. Man såg inte att hon behövde stöd för att inte utvecklas till en mobbare. Man valde i stället att säga till Majas föräldrar att det var nog bäst att flytta på Maja, den mobbade.

Vad skickar det för signaler? Det som börjar med en knappnål kan sluta med en silverskål.

Eller som för killarna på Lundsberg. Med ett strykjärn.

Så se till att skolan har resurser att i tid hjälpa och ge alla barn en chans att utvecklas efter sin förmåga. Det kostar minst på längre sikt.

Tänker den fyrbenta blondinens matte