" Brist på
boendeplatser i särskilda boenden har inneburit fullbeläggning på
korttidsboendet samt kostnader för sjukhusklara patienter och möjligen ökad vårdtyngd i hemtjänsten. "
Denna mening
kan man läsa i majoritetens delårsbokslut per den sista augusti här på den
vackra ön i väster.
Här kommer en
personlig reflektion vad det kan betyda IRL för en av dom som drabbas av
denna plats- och resursbrist.
Den 17
augusti drabbades husse av en stroke. Han kördes i ambulans till NÄL och två
veckor senare var han utskrivningsklar.
Kommunens biståndshandläggare var
snabbt på plats och ett beslut om en plats på korttidsboendet beviljades den 3
september.
Sedan hände absolut
ingenting. För det fanns ingen plats för husse på korttidsboendet. Så han låg
kvar på NÄL i ett fyrbäddsrum med tre andra gubbar, som han inte kunde
kommunicera med. Husses högra ben funkar inte, så han sitter i rullstol. Men
skallen är det inget fel på.
Där låg han
och kostade Orust kommun 4 000 kronor per dygn och blev mer och mer deprimerad.
Samtidigt som det säkert fanns människor som inte fick plats på NÄL på grund av
att han och andra utskrivningsklara patienter låg kvar.
En dag, när
matte och jag som vanligt var på NÄL och besökte husse, frågade matte hur han egentligen
mådde. Hon märkte ju att någonting var fel. Svaret var chockerande.
- Det är dålig service på NÄL.
- Dom har ingen aktiv
dödshjälp.
Tre långa
veckor efter vårdplaneringen fick han äntligen komma till korttidsboendet på
den stora ön i väster.
Han fick
eget rum och personalen är fantastisk. För att citera en guru som föreläste om
äldreomsorgen på 80-talet Nils Fernow, tror matte han hette.
- Äldreomsorgen är bra trots våra politiker men tack vare personalen.
Men frågan
är om husse någonsin kan komma hem igen. För vad han behövde var en rehabiliteringsplats.
Uddevalla lasarett har sådana. Men dom tar bara emot folk i yrkesverksam ålder.
Enligt mattes uppfattning en klar åldersdiskriminering. Något som för övrigt är
olagligt idag.
Så på Orust
behövs en rehabgrupp som satsar på att få människor att så snabbt som möjligt kunna
komma hem.
Och enligt mattes
mening ska man inte blanda människor som inte kan bo hemma och som bara behöver
trygghet och god omvårdnad med dom som ska rehabiliteras. Det är två helt olika
arbetssätt.
Och korttidsboendet
är ingen optimal miljö för sådana som husse, som är klara i skallen.
Korttidsboendet har i alltför stor omfattning omvandlats till ett demensboende
och en plats för människor i livets slutskede.
Detta med att det inte satsa ordentligt på
rehabilitering för att få människor, som
vill, att kunna flytta hem igen är inte
bara en katastrof för den enskilde. Det är ett enormt slöseri med kommunala
medel.
För med rätt
insatser hade husse kunnat komma hem rätt snart. Men utan resurser är risken
att det blir ett särskilt boende för resten av hans liv.
Och någon
dödshjälp finns det inte på Orust heller, så det kan bli många år.
Så att rösta
för ett godkännande av delårsrapporten i fullmäktige hade matte inte tänkt sig.
Men hon vågade inget säga eftersom hon
inte visste var hon hade sina kompisar, sedan dom kört över henne i frågan om
SD:s motion.
Men matte håller
med revisorerna i deras kritik mot kommunstyrelsen. Och tycker majoriteten kunde
gjort mer på många områden för att komma till rätta med dom problem som finns. Det
räcker inte med att snacka. Det behövs lite verkstad också. Och en rad obekväma
beslut.
Som politiker går det inte vara vän med alla. Försöker man brukar det
sluta med att man är ovän med alla.
Tänker den
fyrbenta blondinen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar