Förtroendevald utan förtroende

När jag 1983 började arbeta på Orust kommun fanns där Kerstin Jansson som i år blir 65 år. Hon jobbade med barnomsorg. Hon hade varit där sedan hon slutat skolan. Men redan innan dess hade hon jobbat med barnavårdsfrågor. Hon hade hjälpt sin pappa med pappren där hemma på gården. Pappa var nämligen barnavårdsnämndens  ordförande. Om Kerstin fick något betalt vet jag inte. Men jag kan inte tänka mig att pappan hade något arvode. Han var förtroendevald. Han hade kommuninnevånarnas förtroende att sköta barnavårdsfrågor. Se till att barn som inte hade några föräldrar kom till ett lämpligt hem. Säkert blev det ibland fel. Men det blir det idag också.

Han hade förtroendet men inget arvode. Idag har motsvarande politiker ett rejält arvode men inget förtroende. Man måste ställa sig frågan. Hur blev det så?

Idag vill mycket få göra en frivillig insats för det man tror på. Oavsett om det gäller att förverkliga sina politiska visioner om ett bättre samhälle eller om det gäller att vara tränare för damfotbollslaget.

Var och en vill förverkliga sig på ett personligt plan och det kan få kosta  nästan vad som helst men att satsa några timmar per vecka på ideellt arbete det gör man inte.

Detta gör att färre och färre blir politiskt aktiva. Och i Sverige betraktas att vara politiskt engagerad  som ett handkapp som man helst håller tyst om. Ett osynligt handikapp som man bör hålla för sig själv. Och en tilltänkt arbetsgivare ser det verkligen inte som en merit. Dessutom är det helt fritt att fullständigt onyanserat ta heder och ära av någon som ägnar sig åt politik. Det skulle egentligen behövas en diskrimineringsombudsman för politiker.

Vad får nu detta för konsekvenser?  Jo de få som engagerar sig får väldigt snabbt alldeles för mycket makt. Och blir beroende av sina arvoden.  Arvodena är egentligen låga med undantag för några få uppdrag. Men har man en låg inkomst så ger dessa tusenlappar verkligen guldkant på tillvaron. Och är man heltidsengagerad  så har man efter ett par år  ingen arbetsplats att gå tillbaka till. Och vem vill ha tillbaka ett halvgammalt vårdbiträde som inte jobbat i verksamheten på fyra eller åtta år?  Har man  en hög inkomst så är det ekonomisk katastrof att satsa på politiken i en liten kommun. Vad leder detta till jo vi får nästan bara  lågutbildade med låg lön på politiska uppdra och dom gör allt för att sitta kvar. Drivkraften att behålla sina uppdrag blir starkare än lojaliteten mot idéer och sina väljare.

Så hur bryter man den spiralen till något positivt så att politiker åter blir förtroendevalda. Och att de representerar sina väljare. Det behövs  fler människor i de politiska partierna så att partierna hinner ta  kontakt med sina väljare och vågar ta debatten ute i stugorna.

Fundera över detta nästa gång du sitter vid köksbordet och gnäller över idiotiska beslut och inkompetenta politiker.

Fråga inte vad Orust kan göra för dig utan vad du kan göra för Orust.