Varför beter sig människor så knepigt?

När matte och jag flyttade hit till Mycklebyskogen kom nästan dagligen en svart hund vid namn Atlas hit med sin husse. Atlas låg ofta på vår trappa och pinkade på hanars vis in sitt revir. Nu är jag ju lite rasistisk så jag är inte så förtjust i svarta hundar, men matte säger att man får inte vara sådan. Och att tänka är en sak men man får inte så tydligt visa det som jag gör. Men tillbaka till konstiga människor.

Förra våren hände det något som förändrade allt.  Plötsligt började jag inse att utbudet på herrhundar här uppe i skogen var rätt begränsat och jag började ju bli lite till åren så om skulle jag ha valpar så måste det ske rätt snart. Matte sa att hon inte ville ha zebrarandiga valpar men jag tyckte nog att det fick väl gå. För vad var alternativet?  Jägarens tax fanns ju alltid. Nej,  det tyckte jag var ett sämre alternativ.

Så när jag kände att det började bli dags att bli mamma så började både hantverkarna, som grävde runt huset och fixade en vattenskada i källaren, och matte och husse sätta fast mig ett förhatligt snöre. Och Atlas jagade dom bort minst ett par gånger om dagen. Och det var alldeles klart att han rymt hit för han hade sällan något halsband på sig något som han brukade ha när han hade sin husse i släptåg.

Och så en dag skulle matte vara hundvakt till taxen MIspa. Och Mispa är en riktigt ilsken taxdam. Hon är snäll mot människor men kan, framförallt mot okända hundar, vara riktigt aggressiv.. Och taxar kan man som bekant inte ha lösa för då försvinner dom raskt efter något vilt. Sån är inte jag. Jag jagar bara lite lojt upp katter, som kommer in på mitt område, i närmaste träd.

Men tillbaka till min uppvaktande kavaljer Atlas. Han kom alltså som vanligt hit. Mispa var kopplad liksom jag. Matte blev jätte rådd eftersom hon visste hur aggressiv Mispa kan bli. Och då kan även jag få utlopp för en inneboende ilska, som jag annars aldrig känner. Just denna dag var faktiskt Atlas husse med på sin hunds utflykt. Så när min husse fick syn på honom vrålade han att Atlas husse skulle ha koll på sin hund. Men det ansåg naturligtvis Atlas husse att han hade. Min husse fortsatte med att han vore tacksam om Atlas inte sprang runt och pinkade revir på vår trapp och våra bilar. Svaret lät inte vänta på sig från Atlas husse. Han tyckte min husse var fånig eftersom det här i skogen är så gott om älg och rådjur och dom pinkar också. Då brast det för husse. Jag tror att han för sitt inre såg en älg lyftandes på benet mot bakdäcken på någon av bilarna som står på gården. Han gick in till tonerna av Atlas husse väsandes att min husse var en hundhatare.

Om så är fallet så har husse dolt det väl. För jag får kli varje gång han går ut och röker på trappan. Och det är, enligt matte, alldeles för ofta. Dessutom brukar han och jag gå ner i TV-rummet varje eftermiddag efter maten då vi båda lider av paltkoma och där halvsover vi medan vi tittar på trevliga hundprogram.

Men hur som helst idag när matte och jag gick ner och hämtade tidningen, ett år hussarnas lilla ordväxling, stod Atlas och hans husse och talade med en man som också hämtade tidningen. Atlas husse vände demonstrativt ryggen mot oss. Och trots att den andre mannen hälsade vänligt på oss förblev Atlas husses ryggtavla demonstrativt riktad mot oss.

Tycker inte ni att det är rätt barnligt? Men dom är sådana människorna och ändå undrar dom varför det är krig här i världen.

Vi hörs

Den fyrbenta blondinen